Qvidja Gårds historia sträcker sig långt bakåt, och dess olika invå­nars­keden har vävts in i Finlands historia

Öarna i Finska viken började få bosättning allt eftersom de efter istiden steg upp ur havet. Jorden som tidigare varit havs­botten var bördig och de branta klipp­bac­karna som isen format var lätta att försvara.

Qvidja ligger på Lemlaxön i Pargas, där landet höjs nästan en halv meter per århundrade. På norra sidan av Lemlaxön finns en stor sten­brygga, som i dag ligger 7–8 meter ovanför havsytan. På basis av bryggans position kan vi dra slut­satsen att ön har haft fast bosättning redan på 400–600-talen.

Den första skriftliga infor­ma­tionen om Qvidja kommer från 1400-talet. Då var havsytan ännu nästan tre meter högre än i dag, så Pito sund på norra sidan av gården var bredare och fungerade som en aktiv vattenrutt. Miljön var sannolikt skogigare än idag, men ön med sina branta stränder har antag­ligen i övrigt varit av ungefär samma storlek.

Qvidja gård nämns i ett dokument från början av 1400-talet, där den tysk­födde köpmannen Peter van der Linden från Åbo säljer gården till Magnus Olai Tavast, biskop i Åbo. Biskopen betalade 400 mark och en halv packe tyg från Ieper för gården. På basis av doku­mentet hade Qvidjas namn redan etablerats, och av det höga affärs­priset kan man dra slut­satsen att Qvidja då var en bety­dande gård.

Biskopen delade sina arvs­gårdar mellan Åbo domkyrka och sina släk­tingar år 1439. Qvidja Gård över­fördes till Magnus Tavasts bror Jöns Olofsson Tawast och dennes fru Marta Klaus­dotter från släkten Djäkn.

År 1477 över­fördes gården i ett arvskifte till Jöns Olofssons dotterson, Vemo härads­domare Joakim Henriksson Fleming. Drottning Margareta I som hade grundat Kalmaru­nionen och regerat över Danmark, Sverige och Norge hade år 1396 förbjudit adelsmän att bygga herr­gårdar av sten. Förbudet upphävdes år 1483. Det är alltså mycket möjligt att det var Joakim Fleming som lät börja bygga Qvidjas sten­slott.

År 1488 blev Joakim riksråd och fogde på Åbo slott, men han förlorade snabbt posi­tionen som fogde. Det finns ingen infor­mation om vem som ägde gården åren 1496–1517, efter Joakims död, men hushållet styrdes antag­ligen av Joakims änka eller en lokal fogde.

År 1517 ärvde Joakims äldsta son Erik Fleming Qvidja. Efter att ha blivit riksråd stod Erik kung Gustav Vasa nära och var den mäkti­gaste mannen i Finlands område, så med största sanno­likhet förbätt­rades Qvidjas bygg­nads­be­stånd enligt detta. Erik dog på Qvidja år 1548, och gården över­fördes till hans son Joakim Eriksson Fleming.

Joakim var 13 eller 14 år gammal när han ärvde gården, så den sköttes av hans mor Hebla Sparre, Eriks fru. Hebla hade flera gårdar, men hon upplevde Qvidja som sitt säteri. Där agerade hon även värdinna år 1555, när kung Gustav Vasa kom på besök till Finland. Det gjordes sannolikt upprust­nings­ar­beten på gården inför besöket.

Joakim dog år 1563, och gården över­fördes till Joakims yngre bror Clas Eriksson Fleming. Hebla Sparre skötte fort­fa­rande hushållet, eftersom hon nämns som gårdens ägare i vissa källor. Hebla Sparre dog kring år 1571, men Clas gifte sig ett par år senare med Ebba Stenbock, som skötte gården medan Clas fort­satte sin poli­tiska karriär, framför allt i Stockholm.

Såsom sin far var även Clas en av de mäkti­gaste finlän­darna på sin tid. Han upphöjdes till friherre och riksa­miral år 1569 och riks­marsk år 1590 och han fungerade som Finlands och Estlands ståt­hållare och över­be­fäl­havare från år 1591 till sin död år 1597.

Clas fru Ebba var syster till Gustav Vasas sista fru Katarina. Det uppstod en maktkamp mellan kung Sigismund och Hertig Karl, där Clas Fleming försvarade kungen. Hertig Karl vann kampen. Clas hann dock avlida redan år 1597 innan hertigen hann straffa honom. Däremot halshögg Hertig Karl Clas enda levande son som hämnd.

Om Hebla Sparre hade styrt Qvidja skickligt, visade sig hennes svär­dotter inte heller vara lätt att knäcka. Efter sin mans död tog Ebba Stenbock kontroll över Åbo slott och ledde dess försvars­strid mot Hertig Karl, men blev till­fång­a­tagen och förd till Stockholm med sina döttrar. Qvidja gård gav Hertig Karl till sin favorit Hiero­nymus Birck­holtz, en svensk-tysk diplomat som ofta hade gått emot Clas Fleming och hade gift sig med Clas brors­dotter Anna Fleming. Hans era på Qvidja blev ändå inte lång, eftersom Ebba Stenbock fick kontroll över gården på nytt år 1608. Ebba avled i Sverige år 1614.

Clas Flemings och Ebba Sten­bocks dotter Hebla Fleming, som fått sitt namn efter sin mormor, gifte sig år 1615 med greve Peder Banér och ärvde Qvidja Gård. Familjen bodde mestadels i Sverige, så gården sköttes av fogdar. Efter Peder Banérs död år 1644 styrde hans tre bröder Nils, Clas och Gustav Banér turvis gården, men ingen av dem slog sig ned där, och år 1674 sålde Gustav Banér gården.

Lands­hövding Carl Falkenberg af Trystorp köpte Qvidja Gård år 1674. Herr­gårdens sten­slott och träbygg­na­derna på slotts­gården var efter årtionden av vanskötsel i dåligt skick, men av reduk­tions­kom­mis­sionens under­sökning från år 1683 kommer Falken­bergs sats­ningar på gården fram. Kung Karl XI hade i reduk­tions­be­slutet år 1680 beordrat att alla gåvo- och läns­marker som över­lämnats till adeln efter år 1632 skulle åter­lämnas till kronan. För att främja detta inven­te­rades adelns egendom. Till Falken­bergs nybyggen hörde ett timmerhus med 12 rum, en kombi­nerad bryggeri- och köks­byggnad, två stall och en välbyggd ladugård. Bryg­geriet har bevarats till nutiden och fungerar numera som kapell.

Åren 1697–1738 styrdes gården av Falken­bergs döttrar Elisabet Gusta­viana och Catharina Char­lotta Falkenberg. Enligt Kari Suisto­ranta, som skrivit Pargas historia, var herr­gården under Falken­bergs arvingars tid en själv­för­sör­jande gård med omfat­tande jord­bruksmark, tre fiskerier, en relativt ny trädgård och skog. Dessutom arbetade en smed, en mjölnare, en skräddare och en linvävare för gården.

År 1738 sålde Elisabeth Falkenberg Qvidja till lands­hövding Carl Johan Creutz. Familjen Creutz har regi­strerats som den första grevesläkten i Finlands Riddarhus. År 1758 ärvde sin fars namne, friherre och ambas­sadör Carl Johan Creutz egen­domen. Carl Johan den yngre var tvungen att ge Simon Petter Roth­stein gårdens full­makter som pant mot ett pengalån, och pant­brevet blev ett köpebrev år 1769.

Eftersom Roth­stein inte var adlig måste han be kungen om speci­al­till­stånd att äga herr­gården, och offi­ciellt blev han Qvidjas ägare år 1776. Åren mellan dessa var svåra med tanke på Roth­s­teins position: Så väl bönderna på Qvidja som de andra i socknen förhöll sig kyligt till honom. I ett brev som bevarats från år 1772 konsta­teras att sten­slottet är onödigt stort och snart ska rivas.

Apotekare Lars Henrik von Mell hjälpte Roth­stein ur sticket när han köpte Qvidja år 1777. Von Mell rustade upp gården som hade förfallit, bland annat slottet som fick sin nuva­rande form under hans tid. Också herr­gårdens trädgård utvid­gades under 1770- och 1780-talen. Man vet att Von Mell ägde en tobaks­plantage och en medi­ci­nal­trädgård, men de kan ha funnits någon annan­stans än på Qvidja.

När Von Mell dog över­fördes gården till hans änka Hedvig Dorotea, och efter hennes död år 1800 ärvde von Mells dotters man kapten Anders Johan Prytz gården. Kapten Prytz bodde på Qvidja med sin familj. På Prytz tid lät familjen dekor­målare Hellstén från Åbo måla vägg­mål­ningar i stora salen i huvud­bygg­naden, vilket kan tyda på att bygg­nadens standard höjts till huvud­byggnad.

Efter kapten Prytz död år 1824 blev kaptenens änka och apotekare von Mells dotter Hedvig Maria gårdens ägare. Hon styrde över gården i ännu 40 år. På Hedvig Maria Prytz tid hade gården ett mycket aktivt socialt liv. Gården gästades av många författare och konst­närer. På hennes tid började man också väga alla gäster på gråstens­slottets stora spann­målsvåg. Alla gästers vikter skrevs upp i Qvidjas vågbok där de finns än idag.

I boken kan man bland annat läsa att Johan Ludvig Runeberg vägde åtta lispund och fem pund, d.v.s. dryga 70 kilo när han besökte herr­gården år 1827. Också den regel­bundna ångbåts­för­bin­delsen som började trafikera mellan Åbo och Qvidja år 1859 säger något om hur bety­del­sefull gården var. Ångbåts­bryggan flyt­tades två kilo­meter bort till Kassor före år 1922.

När Hedvig Maria Prytz avled år 1863 över­fördes gården till hennes sondotters söner Carl Johan Wolmar och Lars Oscar Wilhelm af Heurlin. Bröderna Wolmar och Wilhelm af Heurlin startade gårdens historias kanske största nybyggen. Den nya huvud­bygg­naden blev färdig år 1866. Wilhelm drog sig tillbaka från att sköta gården redan på 1870-talet, men Wolmar fort­satte och lät bygga ut slotts­gården med inspek­torns hus på 1870-talet, det nya träd­gårds­mäs­tar­huset på 1880-talet och mejeriet på 1890-talet. De flesta av bygg­na­derna på den nuva­rande slotts­gården är från Wolmar af Heurlins tid.

Wolmar af Heurlin avslutade sin militära karriär år 1868 och koncen­trerade sig på att utveckla Qvidjas lantbruk. Han skaffade nya arter för jordbruk, kombi­nerade små åker­snuttar och täck­dikade ny åkermark. Han effek­ti­verade boskaps­upp­föd­ningen med att låta bygga en modern ladugård av tegel, som fort­fa­rande står på en synlig plats på hushålls­gården. Han började meka­nisera gården genom att skaffa en modern harv och en slåt­ter­maskin samt på 1890-talet en såmaskin.

År 1872 grun­dades en ångsåg och en kvarn som fungerade med ångkraft, och år 1906 också ett tjär­bränneri. Wolmer af Heurlin utnämndes till lant­bruksråd för sitt utveck­lings­arbete. Samma utnämning fick även hans son och sonson, vilket säger något om det högklassiga och uppskattade arbetet som gjordes på Qvidja.

Wolmar af Heurlins son Alex­ander Vilhelm af Heurlin blev gårdens husbonde år 1908. Gården fort­satte att växa, och det byggdes nya bostadshus för arbe­tarna. Från inven­te­ringarna kommer det fram att bygg­nads­be­ståndet före år 1924 även utökades med en bagar­stuga, ett vagn­skjul, ett förva­rings­ut­rymme för lant­bruks­ma­skiner, en verkstad som grun­dades i det gamla bryg­geriet samt en begrav­nings­plats för släkten af Heurlin grun­dades vid öns norra strand.

På 1920-talet fanns det redan 600 hektar brukade åkrar. Ångsåg­verket hade lagts ned som olönsamt redan år 1918, men år 1928 grun­dades en tegel­fabrik och ön fick en bro till fast­landet. I början av 1930-talet omvand­lades slotts­gårdens verkstad till ett kapell.

År 1934–1949 styrdes gården av Vilhelm af Heurlins änka Margareta af Heurlin, född Aminoff. På hennes tid foku­se­rades upprust­nings­ar­betena på huvud­bygg­naden. Agro­logen Håkan af Heurlin och hans fru Elly Aminoff, som ärvde gården år 1949, gjorde likaså rikligt med föränd­ringar i huvud­bygg­naden.

När markerna delades upp efter krigen år 1952 togs ca 40 procent av gårdens skogs­om­råden för bosättning. I slutet på 1950-talet genom­fördes under­sök­ningar av herr­gården och sten­slottet och huvud­bygg­nadens gamla källare mättes. År 1967 utnämndes herr­gården till ett kultur­hi­sto­riskt skydds­objekt, och år 1979 till en natio­nellt bety­dande kultur­hi­storisk miljö.

Från och med år 1976 var Håkan och Elly af Heurlins son Anders af Heurlin husbonde på gården. Han brukade jorden och utökade kött­bo­skaps­pro­duk­tionen. I slutet av 1990-talet söktes ett alter­nativ till kött­bo­skaps­upp­föd­ningen i form av hotell- och fritids­centret som plane­rades i området, och inför det lät man utföra bygg­nads­in­ven­te­ringar och en delge­ne­ralplan, där en bety­dande del av gårdens bygg­nader blev skydds­märkta. Projektet förverk­li­gades dock inte, och senare har jord­bruks­mar­kerna mest arren­derats till utom­stående.

Saara Kankaanrinta och Ilkka Herlin köpte Qvidja år 2014. Gårdens historia fort­sätter som en levande bondgård. Den köptes som en pilotgård där man kunde prova på jordbruk som skulle åter­vinna närings­ämnen, binda kol och andra utsläpp samt inte anstränga Östersjön. Med gården kom ett kulturarv bestående av det medeltida sten­slottet, cirka 30 bygg­nader att reparera och en historia som är tätt samman­flätad med jorden/​​landet. Slottet, som stått på samma plats i över ett halvt årtu­sende och sett mycket, kommer att bli en symbol för modernt jord- och skogsbruk.

Under våren 2017 kommer höglands­boskap och hästar att komma till gården och man kommer att inleda växelbruk av åkrarna. Gårdens huvud­produkt är biometan, som till­verkas i nya ener­gi­pro­duk­tions­an­lägg­ningar. Gårdens värme, el, gödsel och trafik­bränsle kommer från egen bioe­nergi.

På Qvidja skapas utrymme för en så stor biodi­ver­sitet ovan och under jord som möjligt. Allt görs med naturens mångfald i åtanke.